Sista dagarna

Igen ligger jag på denna samma obekväma sjukhussäng. Min enda son är på väg och hälsa på mig om några timmar. Hoppas på att hans dotter, även mitt barnbarn är på väg med.

Jag har levt ett långt och fint liv. Tillsammans med många fina och några lite mindre fina minnen får jag en dag lämna denna värld. Lämna detta liv och allt jag äger… Tanken skrämmer mig. Tanken av att i detta toma rum, kommer jag att säga farväl åt allting. Sjukdomen jag lider av, syns inte så bra. Men inombords lider jag varje dag. Läkarna försöker hålla smärtan borta och kämpa med min hälsa varje dag. Vissa dagar går bättre och vissa dagar kan man jämföra med ett helvete på jorden.

 

Jag hör ett glatt skratt och en ljuvlig röst från korridoren. Jag känner igen rösten. Blir så glad och får en varm känsla inuti. Då kommer hon in, mitt kära barnbarn. Hon står en stund vid dörren och tvättar sina händer. Jag försöker säga hej, men får inte min röst att höras till andra sidan av rummet. Min son kommer in. Han hälsar på mig med hans vanliga tonfall. Jag stiger upp och sitta, medan jag lägger tidningen åt sidan. Tanken av att inte kunna sitta upp mera, skrämmer mig än en gång. Jag ser sorgset ner på golvet.

Min son klappar mig på axeln och säger “Hej mamma!”, för en stund hör jag honom som en femåring. Jag tänker på när han sprang på vår gräsmatta och blev stucken av en geting. Jag putsade hans tårar, medan min man, hans pappa, putsade bettet. Efter bara några minuter ser jag honom le igen.

Jag svarar försiktigt “Hej vännen!”. Hans dotter sätter sig bredvid mig. “Hej farmor, hur mår vi idag?” hör jag henne säga. Jag ler mot henne och tar tag i hennes hand. Vill bara vara så. Sitta där och hålla i hennes hand. Inga ord behöver sägas, bara jag känner hennes närvaro. Då är jag inte ensam mera.

 

De blir och umgås med mig i lite på en halv timme. Sedan måste Annika, mitt barnbarn åka till skolan. Jag är så stolt över henne. Hon anser att en utbildning är viktigt att ha. Jag hoppas att hon sköter sin skolgång bra.

Efter att de gått sin väg, tar jag tag i tidningen och bläddrar framåt några sidor. Har läst samma tidning ungefär fyra gånger nu. Jag harr bett om dagens tidning, men tydligen har ingen av sjuksköterskorna hunnit hämta den åt mig…. Jag vill få TV:n på, men fjärrkontrollen ligger alldeles för långt borta, så det finns ingen chans att jag skulle orka gå dit ända med mina svaga ben. Får väll bara ligga i sängen och rulla på tummarna, ända tills de hämtar lunchen.

Väntar ivrigt på att min man kommer hit. Han kommer varje dag klockan nio och klockan tre. Ibland kommer han även sent på kvällen. Han låter mig somna medan han håller i min hand. Känner mig som tryggast då.

 

Jag gräver fram min väska från en av lådorna vid min säng. Där ligger en röd liten bok, full med bilder. Full med gamla bilder från olika tider. Jag har samlat bilder i den redan i flera år. Den boken innehåller en hel del guldvärda minnen. På första sidan har jag klistrat in en bröllopbild. Där står jag med min man. Vi ser så lyckliga ut. Han har sin fina kostym på sig, med samma slips han använt i alla dessa år. I alla dessa långa och härliga 50 åren.

På bilden bär jag den fina vita spetsklänningen. Den satt spänt vid övrekroppen och föll fint och elegant ända ner till golvet. Axlarna står ut, modet på den tiden var lite annorlunda kan man väll säga.

Nästa bild är tagen på min son. Han står på vår terass, med hans fars stora gummistövlar, lösa blåa shorts och en blå randig skjorta på sig. Han håller i tussilagon och har en blomkrans på huvudet. Han har tappat några tänder, men ler ändå glatt och brett. Älskar den bilden!

Nästa bild är tagen från ett sjukhus. På bilden är min sons ex-fru med ett minimalt knytte i famnen. Där ligger Annika. Endast tolv timmar gammal. Hon var så liten, så liten. Hon hade ganska jobbigt de första timmarna i denna värld. Hon föddes med akutkejsarsnitt, då hennes hjärta tänkte stanna och hon tänkte inte få luft. Genast efter födseln hamnade hon fast i maskiner, som både hjälpte henne att andas och hjälpte hennes lilla hjärta att slå. Måste erkänna att de var de mest skrämmande timmarna jag upplevt under hela mitt liv. Sakta men säkert började hennes kropp att förstå vad som på gick och lilla ungen klarade sig.

 

En kvinna kom in i rummet. Hon skuffade på en kärra, med klirrande glas på. Lunchen skulle serveras. Jag bad om hon kunde ge mig fjärrkontrollen till TV:n. Hon sade inget, men la den på mitt nattduksbord. Hon serverade lunchen åt mig. Endast åt mig. Det fanns ju inga andra i rummet… Hon frågade om jag behövde något mera. Jag tackade nej och hon gick ut ur rummet. Då hon redan gick i korridoren, kom jag ihåg dagstidningen. Det var för sent. Måste väll vänta ända till eftermiddagskaffet då…

 

Jag somnade för en stund. Nästa gång jag öppnade mina ögon, satt han vid min säng. Min man! Han satt där och höll i en tidning. “Hej gumman! Jag tänkte att du ville läsa dagens tidning?”, tårar rann ner för mina kinder. “Vad är det? Gör det ont?” frågade han. “Nej” svarade jag kort. Han satt handen på mitt knä och sade “Skall vi kolla på lite TV också?”. Hans närvaro fick mig glad. Det gav mig hopp, fast jag visste att det inte fanns något.

Jag umgicks med honom i flera timmar. “Jag måste åka hem nu och gå ut med hunden… Vi ses igen imorgon! Ring ifall det är något, dessutom har sjukhuset mitt nummer.” sade han.

Han gick sin väg och jag blev igen och sitta kvar ensam.

Jag fortsatte att bläddra i den röda boken. Där var bilder från min sons dop, första skoldagen, han och hans kompisar, hans konfirmation och många mer. Där var även bilder på Annikas hela liv. Dop, kompisar, skoldagar, konfirmation, högstadiets avslutning… Allt ville jag spara.

 

Dagen rullade på, med några enstaka besök av läkarna och sjuksköterskorna. På kvällen somnade jag lätt och sov igenom hela natten. Nästa morgon kändes det lite tungt att andas. Jag hostade en hel del, men det hjälpte inte. Det blev bara jobbigare och jobbigare. Läkarna rusade in. Det lade mig ner på rygg i sängen och satt en mask på mitt ansikte. Den hjälpte mig att andas. Efter ungefär en halvtimme rusade min man in i rummet. Han gick förbi läkarna och tog tag i min hand. Jag började gråta. Jag visste att det skulle ta slut nu. Läkarna fortsatte justera på maskinerna och efter en stund lämnade de oss ifred.

Den dagen var totalt hemsk. Även med masken på mig, hade jag svårt att andas.

Senare på eftermiddagen, kom Annika och min son och hälsade på. Jag hade svårt att hålla ögonen öppna. Jag hörde Annika gråta,  medan hon tog i min hand. “Allt blir bra farmor, jag lovar!” hörde jag henne säga.

De andra gick ut från rummet och lämnade oss ensamma en stund. Jag pekade på min väska och hon lyfte upp den på sängen. Jag försökte gräva i väskan, men till och med det var alldeles för ansträngande åt mig. “Boken… boken!” försökte jag säga. Annika förstod och tog fram den röda boken. “Ta den och sköt om den väl” sade jag åt henne. Jag såg hur tårar rann ner för kinderna på henne. Hon nickade och klämde min hand. “Du är mig så kär!” sade hon. “Tack för allting, för helt allting!” hörde jag hennes röst säga. Jag försökte tala, men det gick inte. Min man och min son kom in i rummet. Min man tog tag i min hand och min son lade sin hand ner på mitt knä. Läkarna kom in. “Har hon ont?” frågade Annika. “Nej, vi ser till att hon inte har ont ända till sista sekunden.” svarade en manlig läkare. Rösterna blev allt mer tystare runtomkring mig. “Farväl farmor” hörde jag ännu.

Med närvarot av mina närmaste fick jag lämna denna plats. Med närvarandet av mina närmaste fick jag ta mina sista andetag.

 

Begravningen var två veckor senare. Som en ängel vid sidan om, fick jag se min man stå tyst vid min kista och lägga ner en röd ros. Han hade på sig den samma gamla svarta slipsen. Tyst tackade han mig för vårt gemensamma liv.

Nästa var Annika, hon stod där med sitt vackra hår och ansikte, som liknade mitt. Hon lade ner en röd ros, utan att säga ett ord. Då fick jag känna mig fri.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s